Insamlingar

Då läget för den allmänna livsmedelsförsörjningen i landet stadigt försämrades under de första krigsåren – både på grund av handelsblockader och dåliga skörderesultat i det egna jordbruket – vidtogs under våren 1942 olika kraftsamlingar för att omedelbart försöka förbättra försörjningssituationen. Bland alla kampanjer för odling av potatis och grönsaker på balkonger och kolonilotter, uppfödandet av kaniner och hushållsgrisar i garaget samt bärplockning i skogen, inrättades den speciella organisationen ”Ungdomsberedskapen”.

 

Syftet var dels att locka ungdomar att frivilligt bidra med sin arbetskraft på bondgårdar runt landet, dels att via utlysandet av en ”Riksinsamling” stimulera ungdomar till att tävla i förmågan att plocka bär i skogarna, skära vass och plocka löv som ersättningsfoder för kreatur, bärga spillved, plocka medicinalväxter, kottar, ekollon samt även försöka hitta gammalt järnskrot, gummidäck och liknande som kunde återanvändas.

 

 

Unglotta

Unglotta kunde man bli om man fyllt 14 år. Man indelades i grupper om 8 st, där en utses som chef. Utbildningen skedde sedan i tre stjärngrupper som

kallades ordonanstjänst, hemtjänst och förplägnadstjänst. För varje fullgjord utbildning erhölls en stjärna i olika färger att bära på axelklaffen.

Under sommarlovet kunde unglottan anmäla sig till arbetsläger, där hon fick arbeta inom jordbruket. Vid fyllda 17 år fick hon också arbeta med luftbevakning,
De yngsta lottorna kunde ägna sig åt riksinsamling av bär, skrot, gummi m.m.

 ”En lektion i beredskap”

 

 

Hur var det att vara barn i Jämtland och Härjedalen under kriget?

Ulla-Britt, Östersund, född 1932 berättar:

Den 14 juli 1932 föddes jag på I5 i Östersund när reveljen gick, d v s kl 6 på morgonen. Vi bodde i en sergentlägenhet på två rum och kök med toalett. Pappa var underofficer och mamma hemma. Innan jag föddes arbetade mamma som hattmodist hos fru Malmsten i hennes affär som låg på Storgatan mittemot där Storsjöteatern ligger nu.

De här åren fanns det många barnfamiljer på I5. Vi, mina kamrater och jag hade hela kasernområdet som lekplats. Ibland lekte vi i parken, som den enklast hette. Den låg i nordvästra hörnet mot Rådhusgatan – Hofvallen. Där klättrade vi i träd, åt häggbär så tungan blev sträv, byggde kojor och lekte affär. Ibland letade vi ”lösplugg”, patroner som vi tömde på krut till en liten hög som vi sedan tände på. Klart våra föräldrar inte visste något.

Hösten 1939 började jag första klass i Norra skolan. Min fröken hette Lilly Svensson. Kriget bröt ut och man gjorde militärförläggning av skolan och vi fick flytta till Södra skolan för en tid.

Ett av krigsåren kom många finska barn till Sverige och Jämtland. De placerades i karantän i tredje kasernen på andra våningen. Vi barn bekantade oss genom fönstren. Vi samlade också ihop av våra leksaker och gav dem. I vårt hem hade vi en flicka från Helsingfors i ca två år.

Eva, Östersund, född 1930 berättar

Vi hade ju kriget inpå knutarna då när den galna Hitler hade makten i Tyskland. Då kunde man läsa i ”Se” om judeutrotningarna och se alla hemska bilder från koncentrationslägren.

Mörkläggningspapper i alla fönster. Inte en springa ljus fick synas, då kunde man få böta. Det var svart överallt när man gick för att hämta mjölk hos farfar på kvällen. Alla bad till Gud att Hitler skulle dö, sen skulle det aldrig bli krig mer tänkte jag. Inte en aftonbön vågade jag fuska med det.

Erika , Funäsdalen, född 1933 berättar:

Våran faster Karin sjöng ofta och spelade gitarr eller orgel för oss. Det var barnvisor och fina sånger som vi minns ännu. Särskilt minns vi också andra, under krigsåren när hon på en fest sjöng: Varför skola mänskor strida?

Det var så allvarsamt den tiden i gränstrakterna. Jag minns den kvällen i maj 1940 när militär och hästar kom. Vi såg dem komma på landsvägen och in på våran gård och alla andras. Det blev aldrig uppehåll och slut på raden, en grå massa som rörde sig framåt hela tiden. Jag satt i pappas knä hela kvällen och han var så stilla och fundersam. Annars brukade han alltid vara sysselsatt, så det var så ovanligt och konstigt. Militären fick chokladmjölk och smörgås så långt ”lagret räckte”.

Militären inkvarterades överallt. Vi fick tränga ihop oss. Vi fortsatte leva som förut ändå. Bröderna blev ju inkallade så det blev färre i familjen. Buförde till sätern gjorde vi också och militären från Flon gick till Gröndalen vid Norska gränsen där de mötte flyktingar och ledsagade dem till Flon i första hand. De kom in i sätern och fick mjölk och smörgås. Militärerna kände ju oss hemifrån gården.

Mamma var både mörkrädd och nervös för krigets framfart, men försökte hålla det för sig själv så gott det gick. Tyska bombplan for då och då över trakten och det var ett tungt dånande och olycksbådande ljud! När vi var hemma i Flon hastade alla ut på skullbron (bron till höskullen) och stod där och tittade med allvarsamma ansikten. Mamma, faster och lärarinnan som bodde hos oss ännu, hade tårar i ögonen. Dom bad till Gud om hjälp åt de stackars norskarna som var utsatta.

Anna-Lisa, Ås, född 1923 berättar:

Det var på 30-talet. Det började bli oroligt i Europa. Tysklands ledare, Hitler, hade en idé om att Europas alla stater skulle bli ett stort och enat rike. Ett renrasigt folk skulle växa fram och bli störst och mäktigast på jorden – det tusenåriga riket.

Orosmolnen hopade sig – först för grannländerna. Radio och tidningar förmedlade nyheter om detta, men berörde väl inte skolungdom i Sverige så mycket.

Det var en dag i december 1939 och morgonbön som vanligt i skolans aula, där alla 500 elever samlats. Rektorn var som vanligt där, för att hålla ett vakande öga över oss. Se om in- och utmarchering gick lugnt tillväga, att alla hade sin psalmbok med sig och deltog i psalmsången.

Rektorn såg särskilt allvartyngd ut, när han skulle förmedla sitt budskap denna dag. Regementschefen hade under natten delgivit honom, att skolan måste utrymmas. Den skulle tas i bruk för att utrusta allt manskap, som i hast mobiliserats för att försvara landets gränser.

Var kriget nära, kanske invasion? Ja, man kunde höra darr på rösten, när han uppmanade oss att gå till våra respektive klassrum och ta med oss våra tillhörigheter. Det var mycket ovisst om och när vi skulle ses. Innan vi hann lämna skolan hade stora packlårar och säckar burits in i korridorerna och en frän naftalindoft spred sig. Skolgården var fylld med lastbilar, bussar och militärer.

Vi lämnade skolan med undran, rädsla, men naturligtvis också med hopp om att vi skulle undslippa kriget och få återgå till skolan.