För att lyckas med att hålla Sverige utanför kriget, tvingades den svenska regeringen att begränsa enskilda människors rätt och möjlighet att uttrycka sina åsikter. Man ville förhindra att information som kunde skada Sverige kom fram till fienden. Eftersom det var svårt att veta vem som var fiende och inte, innebar detta att man behövde vara mycket försiktig med vad man sa till vem. Det var också viktigt att Sverige inte visade sig ta ställning för någon annan makt, utan att man hela tiden höll sig neutral.

 

”Med hänsyn till att svårigheter troligen skulle uppstå för hjälparbetet i Norge, om Svenska Norgehjälpen officiellt uttalar sig om den terrorvåg mot judarna, som nu pågår i Norge, måste vi avstå från något sådant uttalande…”

 

Tvångsmedelslagar

Genom att stifta nya lagar, tvångsmedelslagarna, kunde polisen få större möjlighet att ingripa när de trodde att någon person eller grupp av personer höll på med något som kunde skada rikets säkerhet. Säkerhetspolisen spanade efter misstänkta verksamheter bland annat genom att censurera brev och avlyssna telefoner. Många svenskar drabbades av detta under beredskapstiden.

Flera oppositionella tidningar fick transportförbud. Det innebar att de inte fick skickas med allmänna kommunikationsmedel t ex tåg, buss eller post. Det var sex tidningar som fick detta förbud. Fyra av dem var kommunistiska; Ny Dag, Arbetartidningen, Sydsvenska Kuriren och Norrskensflamman. En var antinazistisk; Trots Allt och en var nazistisk; Sverige fritt.

Från och med 1941 infördes också en ny paragraf om censur in i grundlagen som gjorde det möjligt att i förväg granska och förbjuda texter.

I tryckfrihetsförordningen förde man in en paragraf som gjorde det straffbart att säga dåliga saker om ett land som Sverige inte var i krig med. Denna paragraf, §3:9, gjorde att allt som stred mot den kunde konfiskeras. Det var också många tidningar och skrifter som konfiskerades med hjälp av denna lagtext. De allra flesta som togs i beslag handlade om sådant som kunde skada relationen till Tyskland.

 

Permittenttrafiken

 

 

Den 12:e april 1940 höll stadsminister Per Albin Hansson ett radiotal där han proklamerade strikt neutralitet:

Det är icke förenligt med strikt neutralitet att tillåta någon krigförande att utnyttja svenskt territorium för sina företag. Dess bättre ha icke några anspråk i sådant avseende blivit ställda på oss. Skulle sådana anspråk ställas, måste de avvisas.

I april 1940 gick Tyskland till anfall mot Norge och Danmark. Kriget kom nu plötsligt mycket närmare Sverige, och man var rädd att Tyskland skulle invadera oss också. Det dröjde heller inte länge förrän Tyskland försökte få Sverige att gå med på att låta tyska trupper transporteras på de svenska järnvägarna.

Länge höll Sverige på sin neutralitet genom att bara tillåta så kallade humanitära transporter, t ex transporter av sjukvårdare, genom landet. Begreppet permittenttrafik betyder ”transport av soldater på permission”.  Soldater som var lediga från sin tjänstgöring skulle alltså också få åka på de svenska järnvägarna. Det dröjde dock inte länge innan Sverige inte längre kunde stå emot de tyska kraven, och den 18:e juni 1940 beslutade den svenska samlingsregeringen att säga ja till genomfart av tysk militär genom Sverige.

 

Resor från Trondheim till Narvik gick via Storlien, Östersund och Riksgränsen och kallades för ”Hästskotrafiken” eftersom rutten hade formen av en hästsko. Krokom var en knutpunkt för tågen, och härifrån kunde de ta sig vidare till Haparanda.

Under tre år, från juni 1940 till augusti 1943, transporterades sammanlagt två miljoner tyska soldater till och från Norge och Finland på svenska järnvägar. Vapen i stora mängder transporterades på samma sätt. Trafiken upphörde först när det blev mer uppenbart att tyskarna skulle komma att förlora kriget.

 

Transittrafiken gick bland annat genom Jämtland. Av detta finns det många spår i Arkivets material. Transporterna av tysk militär genom Sverige har på många sätt fått stor betydelse för bilden av svensk politik under andra världskriget.