Rädslan för krig var stor under beredskapstiden. Det var svårt att veta vem man kunde lita på. För att kunna isolera inkallade soldater som ansågs mindre pålitliga inrättade man särskilda arbetskompanier. Svenska förband uppmanades att rapportera in
”kommunistiska agitatorer och missnöjesspridare” till högre ort. De utpekade registrerades av säkerhetspolisen i särskilda register och skulle sedan efter urval krigsplaceras i eller inkallas till dessa speciella arbetskompanier. Totalt fanns det tio stycken sådana runt om i landet. Kompanierna kom av många att betraktas som rent politiska interneringsläger, av somliga till och med kallade koncentrationsläger. Det var dock inte bara i Sverige som sådana här arbetskompanier upprättades. Motsvarande förband och åtgärder mot opålitliga eller ”demoraliserande” soldater har i olika skepnader upprättats och vidtagits i de flesta länder.
Framför allt var det män med kommunistiska åsikter som placerades i dessa läger. Man ansåg att de kunde vara en risk för landets säkerhet. Risken för anfall ansågs större österifrån, från Sovjet, än från Tyskland. Under ett eventuellt krig mot Tyskland skulle även nazistiska sympatisörer föras dit.
Det första kompaniet placerades i norrbottniska byn Storsien under vintern 1941. Samma år skapades två nya arbetskompanier, ett i Öxnared i Västergötland och ett i Lövnäsvallen utanför Sveg i Härjedalen.
Lägret i Lövnäsvallen kallades 60:e arbetskompaniet L5. Det låg i den lilla byn Lövnäsvallen 2,5 mil från Lillhärdal. I augusti anlände de första värnpliktiga till lägret och i slutet av oktober var kompaniet som störst med 68 man.
I mitten av januari 1942 fanns bara 19 personer i lägret, och dessa flyttades till ett nytt läger vid Grytans skjutfält utanför Östersund, under chefen för A4. Detta förband upphörde i september 1942. Det hade blivit en allt större och upprörd opinion mot lägren.
De inkallade
De inkallade betraktades som värnpliktiga men fick inte bära vapen, och de skulle förläggas isolerat ute i obygden. Som sysselsättning skulle manskapet ägna sig åt okomplicerade, ofarliga arbeten eftersom militären menade att de annars var begivna på spionage och sabotage. Mindre röjningsarbeten och för tillfället inrättade vägbyggen till skogs ansågs som lämpliga uppgifter. Bygge och underhåll på de egna förläggningsbarackerna, vedhuggning och matlagning för dagligt uppehälle kunde också ingå som tidsfördriv.
De inkallade själva har i efterhand berättat om en förhållandevis dräglig tillvaro i lägren. Förvånande nog tilläts männen ägna sig åt så väl föreningsliv som studiecirklar med socialistisk-kommunistisk riktning på fritiden, och de har i de flesta fall berättat om goda relationer med befälen.
Det till trots kan man inte att bortse från det faktum att männen som inkallades till arbetskompanierna inte behandlades som andra värnpliktiga. De rycktes upp från ordinarie förband, arbetsplatser, familjer och hemvister utan föregående förvarning, motivering eller prövning. De isolerades, utan vapen och samhällsnyttig sysselsättning, i tider då hotet om krig och en tysk ockupation var överhängande. Hur skulle nazisterna ha agerat gentemot denna utsatta grupp vid ett maktövertagande?
Ett brev från frun till en av dem som bor på kompaniet. Hon undrar om det här verkligen sker med regeringens kännedom. Är det förenligt med den storslagna demokrati och frihet som Sverige står för?
Läs en avskrift av brevet här!
I efterhand har drabbade framhållit just otryggheten, flyktberedskapen och den psykiska pressen som det svåraste med vistelsen, tillsammans med det faktum att man inte tilläts bidra till försvaret av sitt eget land.
Grytans arbetskompani var då det avvecklades det sista centralstyrda arbetskompaniet i landet. Längre norrut i Vindeln och Stensele fanns tillfälligt uppsatta arbetsplutoner kvar ännu en tid under Övre Norrlands milos lokala regi, innan också de stoppades efter hård intern kritik.
Totalt kom i praktiken mellan 6-700 av 3-3500 utpekat samhällsfarliga män att vistats i de arbetskompanier som realiserades under åren 1939-1942.
Många av de internerade upplevde arbetskompanierna som en kränkning och många sökte upprättelse efter kriget. Se fråga och svar här!
Övning arbetskompanier: Historiebruk