Boken ”Hälytys” handlar om Helmi, ett finskt krigsbarn från Finland i Sverige mellan åren 1942-1947. Boken skildrar hur det är att slitas från sina nära och kära och skaffa sig en vardag i ett helt nytt ”främmande” land där man inte kan förstå eller tala språket. Helmi går igenom detta två gånger. Första gången när hon ska resa till Sverige och andra gången när hon återvänder till Finland.
Hälytys betyder alarm och syftar till rädslan som de finska barnen kände, när dom hörde flyglarmen hemma i Finland
Anledningen till att jag skrev boken Hälytys och att jag känner ett visst ansvar att berätta är flerfaldig;
– Jag anser att det är än allvarligare för barn i krig i dag, jag önskar att med stöd av mina erfarenheter och koppling till mina minnesbilder lyfta fram situationen för flyktingbarn i dag.
Vi var över 70 000 och om också en bråkdel av oss kopplar sina erfarenheter till dagens flyktingbarns situation kan vi göra en hel del. Det handlar inte längre om oss själva. Vi är snart ur tiden och det blev som det blev för vår del, men att vara en länk till dagens flyktingars situation kan och är en sista uppgift vi har.
– Jag önskar också försvara den tidens mödrar. Att med dagens facit ständigt nedvärdera våra föräldrars och de mottagande föräldrarnas handlande under de svåra åren är inte längre vår uppgift. Men via våra erfarenheter kan vi göra mycket för barn av dagens krig. Visst var det fel att skicka barn ensamma utan någon närstående medföljare men – Hur kan det ha känts att tvingas skicka bort sina barn till främmande land ensamma?
Ett sätt jag har att förmedla detta på är att genom min känsla, oro och egna minnen ge åhöraren en stunds möjlighet att sätta sig in i hur det kan vara för dagens flyktingbarn. Vad har de med sig i sina minnesglimtar? Vad känner de? Min erfarenhet från skolor och andra sammanhang är att de flyktingbarn som lyssnat på mig är att de så väl känner igen sig i glimtarna och har också själva kommentarer och frågor. Ett exempel då en somalisk pojke ställde mig en fråga som jag aldrig förr hade tänkt på. Han frågade ”fick du gå långt?”
När han fick möjlighet att utveckla sin fråga förstod jag att han själv, som sjuåring fått gående fly miltals över bergen tillsammans med sin familj. Ingen av oss 70 000 hade de svåra strapatserna i vårt bagage.
Med min bok och mina berättelser önskar jag att ge läsare och lyssnare en möjlighet att gå in i den känsla som ett flyktingbarn kan ha. Se, bekräfta och försöka inöva sin empatiska förmåga om också under en kort stund. Därefter bära med sig den känslan i mötet av våra flyktingar inte endast barnen utan även hela familjen.