Little Rock State of Arkansas Sept 29 th 1863
Min Kära Fader!!!
Jag får åter sända några rader till Eder ehuru inga särdeles Nyheter
att berätta jag är oformögen att gjöra mina bref intressant som intet är något
nytt men synes ändå wara kärkommen hwilket är det ända som uppmuntrar mig
att skrifva tillika med det swar som wäntas och längtas efter att få wetta ny-
heter från Swerge från fäderneslandet från slägt och människor om de lefver eller
om någon är död – ty det ligger lika mycket på tankarna nu som när jag war
hemma (mycket mer) är att möjligt jag tröttar ut er med mitt ouphörliga skrif-
wande ty postporto är betydligt i Swerge ehuru her är det ansedt en småsak
ändå det tar samma tyngd af silver att läsa ett bref her som det gjör i Swerge,
jag får omtala att jag har warit med i ett slag till äntligen ehuru jag war
med och tog Vicktory och är med om äran men hade ingen hand i slaget men
nu har jag warit med och tagit Little Rock (på Swenska Lilla Stenen) Hufvud
staden i Arkansas och lefver nu i Landshöfdinge Residenset eller i Secre
tärerns office och Regimentet gjör provost wagt i Staden hwilket
generalen lämnade oss som en hedersbewisning för wår tapperhet och oförskrägthet
på slagfältet. Wi hade att marchera under den heta solen och igenom ett land som
man ej kunde få annat än det ohelsosammaste orent gyttgigt watten
som nästan gjorde alla sjuk så fort man stannade en dag eller två men
gicke an någorlunda så länge man marscherade anländ till tjugo eng mil
nära Little Rock började wi att få se Rebelerna hwilket retirerade så
fort wi advancerade några skärmytslingar utstads min mästa emellan
Cavallery tills wi kom till Arkansas floden den war wi twungen att
korsa eller gå öfwer den är grund så en person kan wada öfwer den war
som helst Rebillerna hade batterier på andra sidan om floden Wi planlerade wåra
kanoner … der ena sidan vårt Regimente fick orders att syrkor att suppor och understödja ett
ett batteri som wi också gjorde her väntade wi ett stort slag en kanon
duell börjades mycke lifligt bommer exploderade omkring och öfver
men ingen gjorde oss någon skada. Rebellerna hade att fly efter ett tre timmars
kanonad Cavalleri sändes efter dem men Rebelerna flydde och lämnade
alla sina stora förskansningar efter sig samt Little Rock som besattes
genast af wåra trupper med allt hwad som fans derinne en Arsenal med
en hop gamla gavar i ett sjukhus fult med sjuka och ungefär 1000 fångar
som det måste afraporterade sig frivilligt – största delen af söderns
är trött af kriget och är twingat in i armén och är hollen der som fångar
alla Handelsmännen och herrar her i söder ärkänner att de war med och
skulle slås med oss men Rebelerna sprang och de stannade – min de kunde
ej gjöra annat ty hade di nekat att gå med hade stadens Herrar och embetsmän
blifvit skjuten i sina hus eller på gatan. Så våldsam är söderns condcrift lag
Många af sådanna herrar är starka rebeller, men kastar kappan på ömse axlarna
för sin egendom skull. Strider således med sin onda natur måste gjöre upp
ett godt ansigte wisa sig gunstig emot sina fiender. Loyal i alla sina
affärer men bär ormen i barmen som säger (you yenkey divil you ougt to be in h-l) du junke
djefvul du borde wara i Helvete. Nu torde ni fråga skall aldrig kriget ta slut i America!
Det är en fråga som ej kan beswaras af mig det ser ej ut at wara mycket gjort som skulle leda till något slut. Ehuru wi tränger in på den från alla
sidor tar det ena fotfästet efter det andra. Bryter upp deras arméer
och alt sådant. Folket är det mesta trött af kriget och frågar icke efter
hurudant det går bara det blir ett slut ty för di har blifvit och finner sig alt mer och mer
narradt af söderns aristocrater således endast deras lederer som uppholder kriget
Majoriteten wore i dag willig att släppa ned sina wapen om de hade sin wilja. Men de
ras ledare är envis. Will ej ge upp så länge en man finns att bära geväret – på alla
platser war wi tränger fram har folket som har warit emot Rebelionen warit i största fara
om de hade nekat att bära arms (wapen) för deras orättwisa sak. Då har de warit i fara att bli
hängd och många har blifvit – icke allenast för att icke delta i kriget uttan
för det de har warit emot dem i politiken – de har warit en sådan förskräck
else i blant dem att de måtte fly åt skogarne och holla sig gömd i grytor och
hol för långa tider ja för år – Sedan wi kom hit (wi har nu warit her en wecka) så
har folk kommit in i stora flockar war dag. Dom har ej wågat wisa sig för vå
ra ett år. Slägtingar wänner och förtroliga grannar har warit skild från
hwarandra och sprungit i förskräckelse wid åsynen eller skymten af hwarandra
i skogen ehuru de icke wiste om det war wän eller fiende har nu i dessa dagar
kommit in i staden och händelsevis Fadren treffer sonen som å båda sidor trod
hwarandra war för länge sedan hängd men treffar hwarandra föroförmodat
lika som endera parten wore uppstonden från de döda. Jag såg en rolig
syn i dag på Stora Gatan som wägte allas uppseende. Twå gamla med högst
få hår på hufvudet som war hwit – respektabla herrar som har troligtwis warit
wänner i tiden både i politik och annat – och har troligtwis warit utstälda
för faror mer än en gång – och troligtwis warit wänner till Washingtons lagar
och hans government har för detta sin tro och ärlighet warit nära att få re-
pet om halsen sedan Jeff Davis började sin regering i Södern. Skogen
hade warit deras skydd deras ända frälsning. När gubbarna först möttes
famtog de hwarandra. Grät i glädje, kastade sina hattar i marken. Satte sig
ned och tackade Gud – för befrielsen – och hwar och en hade sina markwär
diga eventyr och öfwerståndna faror att omtala.
Bushwalking (är att smyga i buskarna och skjuta på oss då man antingen går på en
wäg eller står på wagt uttan att wetta om någonting) har börjat efven her utaf
bönder sedan wi tog denna plattsen men kommer snart att upphöra, ty bönderna
tjenar litet på sådant smutsigt gjöra. Wi har fått twå man skyten af dem sedan wi kom
hit. Nio af missdådarna har blifvit in skaffat i dag och på sådanna som wi har misstängt
är det wanligt att hästar boskap swin och höns får falla rof för wåra soldater
och icke nog med det. Straffet för sådant är döden när saken är bevisad.
synnerligast höns hwar man reser fram så lämnas hönhusena öde och tomm en och
annan gris får duga i nödsfall. Men det får man så nog af U.S. att man
knappast aldrig längtar efter. När wi lämnad Vickburg hade den armén
som bestod af nära twåhundratusen man ett stort antal sjuka. Sjukdomar fick man af
det ohälsosamma wattnet. Wi transporterades på ångbåtar till Helena längre upp wid
Mississippi floden en liten ohälsosam plats der upptogs alla hus för hospital ändå
otillräcklig många måste ligga i tält. Somliga kastades af sjukvagnarna på gatan eller in en
wrå i blant en hop – gamla tomma låror eller tunnor aldeles oförmögen att hjelpa
sig shelf till så mycket som en dryck watten och många dog af wansköttsel. Det roder alltid en
stor sjuklighet. Dag
arna war het och nätterna kylig. Inga indianer fans och ingen syntes bry sig om någonting. Jag war sjuk den första gång i mitt lif som jag måtte ta in i ett hos-
pital. Der fick jag ligga i tre dagar uttan medicin tillika med huset fult ine och
ankring som war i samma fördömmelse. Mediciner hade troligtvis frälst mång
ens lif och många från total undergång. Inga uppassare ingenting att äta
och en ryslig stank stark nog att wända ut insida af magen. Tredje dagen war jag
net och jemt stark nog att besöka öfverdoctoren och beklaga förhollandet för
honoom. Han anstälde genast uppassare som gjorde rent i huset. Medicin utdelades
utaf hwad som fans. Som på andra ställen war det samma fördömmelse och war
ända til ett fruntimmer anlände som war agent för fruntimmers hjelpsocite
för soldater. Hon fick rättighet af generalen att sända alla sjuka derifrån
längre åt Norden war som war hälsosamare Riktigt många hade dött
allaredan af wansköttsel. Man kunde ej gå på gatan om morgnarna uttan att se tio
a tolf döda som hade dödt om natten. För sådanna gräfdes upp ett hol eller grop
en grop och kroppen kastades in med endast en filt omkring den så den tiden war
soldaten wärderat lika mycket som en hund och har warit sedan och det säger
jag uttan personligt hat ty jag war god nog att hjelpa mig skelf
men det war ändå det dåligaste jag har sidt af United States. Ehuru man kan
ej ha orsak att klaga på Govermendtet men på wissa personer som har wård om
sådant uttom det är Govermentet sen att straffa sådana som ej shöter sin
tjenst och har alltid öfverseände med förbrytare som synes till mig wara förhol
landet hwar som är en Republikansk Regering i sådant henseände råder för
mycket släpphet att straffa missdådaren den ene har öfverseände med den andra och hwar
i Swerge år så god som en polis willig att utrota det onda
Jag torde nu ha skrifvit för mycket angående den saken. Huruwäl ingenting öfver
drifvit ty eländet kan aldrig till fullo beskrifvas. Dagen för frälsning
för östra Tennesee är äntligen kommen. Gnl Burnsid har tågat in i
Knowville med en stor styrka. Der har warit westa delen. Union folk
på grund deraf har lidandet ibland warit stort. Många har blifvit häng
da flästa måtte fly till Norden. Somliga har warit gömd i skogaran och har ständigt warit
eftersökt. Rosencrantz har tagit med chatonoga
(följande struket: och Rombarders den platsen som kommer troligtwis att ta den inom kort)
Gnl
Gilmor och Admiral Dahlgren bombarderar fästningarna i Charlstons hamn
och är säker om framgång. När dessa ofwan nämde plattser har fallit i wåra
händer synes det wara obetydligt lämnat för någon confedererat stat eller Rebel
konungarike om än England skulle ärkänna dom som en skelfständig stat
kriget kommer då att ta slut kort efter Charlstons fall och största slagsmålet
anser jag då wara öfver. Rebelerna har många swarigheter att öfverkomma. Det
har warit svårigheter i norden nog igenom Coppersherdism som har nekat att biträda
regeringen med manskap och pengar och ändå har warit segrande nu för en lång tid.
Rebellerna
deremot med sina stora förluster af egendom och manskap samt deras bästa fästning
såsom Morris Island (ön) i Charlstown hamn Vicksburg, Port Hudson, wid Mississippifloden
Chatanoga och Knoxville i Tennessee uttom ecpeditionen som sändes gång efter
annan in i hjertat af confederly för att afskära Communications linorna
allt detta är nog att gjöra den trött af kriget och dess följder som de icke
tängte på när de började kriget. Men wi will sluta det personliga officer jag har warit sjuk en
tid i frossa och är ej bra ännu. Jag har tängt på att ta afsked ehuru det är tråkigt med wår alla kam
rater will att jag skall wara i tjensten så länge som jag kan. Det
börjar nu att bli kallare så att jag ej behöfver att känna med den förfär
liga hetttan …. husrum och som förvarlig man… är ledig så…
allting trokigt jag får nu sluta mina rader med en kär hellsning till
alla slägtingar och wänner ehuru mäst till eder. Kom ihåg mig med
några rader så ofta ni kan ty jag skall gjöra mit bäs-
ta att besegra det jag har just ingenting att skrifva som är
af werd. Krigsnyheter får ni wetta i hemlandet om det kommer
i någon ordning. Jag har ofta bref från Eric Bong och Ed-
blads familjerna samt många andra. Ehuru ingenting öfver
treffar bref från Swerge ändå ni är den ända correspondent
jag har som är pålitlig. Jag hoppas ni fick den fullmagten
och att den har blivit betalt af Pher Christianson i Wansta
jag får nu sluta denna gången med hopp att dessa rader treffa
eder alla wid hellsan. Eder son Liljegren